Mina första år
Kategori: Allmänt
Den 25 september 1930 mycket hände den dagen. Först hackade de upp all potatis och körde in, lite senare så blåste vagnboden iväg och sist men inte minst så föddes lille jag ,Totten.
Mina första och starkaste minnen var nog när min broder Göte föddes, 1933 . Jag skulle passa Göte för min mor jobbade så mycket som hon kunde för det var så mycket att göra, för far låg ute hela veckorna och jobbade på sågverk och lite senare på byggen. Då var det ibland för långt att cyckla hem så byggarna låg över hela veckorna på samma bygge.
Jag tror att mor hade damp eller något liknande för hon kunde inte vara stilla och trivdes absolut inte att gå inne och sköta barn, hon ville lita på mig så hon undervisade mig hur jag skulle sköta Göte, han fick inte skrika och jag fick inte lämna honom.
Jag minns som igår hur svårt det var för mig, för naturligtvis så skrek han trots att jag gjorde allt för att trösta så att han inte skulle skrika, så skrek han ändå.
När sen mor kom in så frågade hon naturligtvis om han hade skrikit, jag kunde inte säga att han hade skrikit för då hade jag inte skött mig, kände jag, så jag ljög och fick så dålig samvete för det, så jag känner fortfarande den känslan. Jag minns också hur otroligt drygt det var mellan perioderna som mor var inne, jag tittade kanske tusen gånger på klockan för jag visste när båda visarna var uppe så skulle mor komma in och laga mat och vara inne en stund. Jag var fyra år.
Den obeskrivliga ångesten som jag hade då kan jämföras med den som jag hade när jag var som sämst, 1989 - 1992. Jag har lite svårt för att minnas ångesten 89-92 men jag minns så mycket bättre den jag hade som liten och jag kan känna igen den än idag. Tänk vad viktigt med att sköta dom små barnen för det kommer att följa dom genom hela livet. Först nu efter 70 och efter det jag gick igenom psykoanalysen så kan jag acceptera och älska mig själv och tycka att det var synd att de kunde behandla den lille söte och snälle ungen jag, ja just så känner jag det nu.
En rolig händelse minns jag väl, Göte var nog inte född då. Jag ville inte bajsa för det gjorde så ont i sjärten och då kom jag på att sätta mig på en sten vid källarstukarn och där satt jag och försökte stoppa så att bajset inte skulle komma ut och så satt jag där till någon kom och tog hand om mig och bajset, jag minns när mor kom och fixade det, hon blev inte arg och det tyckte jag var konstigt, jag uppskattar henne mycket för det, än idag.
Det är rätt egendomligt för vissa saker etsar sig fast lite mer än andra. Jag var på övervångien och såg ut genom fönstret och där såg jag att min syster Svea lekte med en jämnårig flicka och då tänkte jag att henne skulle jag nog kunna gifta mig med. Jag älskade min syser Svea och jag älskade allt som fanns runt henne.
En annan händelse var när jag lärt mig hitta genom skogen till vår granne och jag fick gå dit hur många gånger som helst med posten, för postmästaren cycklade och körde inte längre än till oss. Jag tror att jag gått dit kanske 30 gånger och då ville dom visa sin uppskattning genom att ge mig en påse karameller. Den besvikelsen har jag svårt för att glömma.
Kanske ändå värre när min bro Erik och jag skulle gå samma sträcka tillsammans, han sa att tågen brukade gå där, men det kan dom väl inte för här finns inga spår, sa jag. Jo dom klarar det sa han och så visslade som om det var ett tåg i antågande och jag trodde på honom till sist och jag blev så rädd så jag började gråta och då tror jag att han hade nått sitt mål.