kerlek.blogg.se

Min Ångest
för det är just min ångset det gäller, för jag tror inte att det finns två som har lika dan. Just nu så varken kan eller vill jag skriva om det för när jag känner mig fri från ångesten så känns det så långt borta att jag tror inte att det ska komma igen, men man kan ju alltid försöka, för det är ändå värre att skriva när jag har ångest för då blir minnet sämre och alla tankar blir så negativa och det blir så tråkigt, ja just tråkigt och då får jag mer eller mindre tvinaga mig till saker och ting, Det jag gör då blir alltid tråkigt i framtiden så egenligen så skulle jag inte göra någonting då heller.
När jag byggde huset så hade jag konstant ångest och då fick jag tvinga mig till att göra det sista för att jag skulle få det färdigt, sen dess så kan jag inte göra något på huset, Jag fick tvinga mig till att ändra om i hallen och med stor möda fick jag det halvfördigt, Stackars cicci och erik som ska ha det så.
När taket skulle målas vitt på övervången så fick jag ångest trotts att jag var väl underrättad, värre var det när det helt plötsligt låg en hög med kantplåtar i en hög vid huset utan att jag visste något, det hade varit så lätt att knacka ner dom lite med en hammare så hade dom inte varit farliga för varken för hundar eller älgar. Det var inget fel att dom kom bort för det blev ju inget med det projektet heller.
Nej värre var det när jag var hos min allt i alla man Ivan och jag ville bestsämma om tid för att vi skulle gå igenom en del papper. Trotts att dom informerade mig om att dom skulle ha främmat så gick jag inte därifrån för jag ville vänta på tillfälle för att bestämma tid. Först när Ivans fru blev mer än irriterad på Ivan så misstänkte jag att det var mig som hon var irriterad på så först då la jag rumpan mellan benen och körde därifrån. Då kändes det som jag fått en injetion direkt i huvudet och då kom den enormt stora ångesten och då måste jag påbörja motåtgärderna. Detta var på en fredag och på lördagen så sprang jag ca 23 km men tyvärr så hjälpte det inte så jag sprang och sprang mellan en och två mil varje dag. Jag har två sorters ångest, en är kemisk, kallar jag det, då jag får ångest av t ex mat, tabletter eller liknande. Den sortens ångset går att springa bort, värre är det med den sociala ångseten den är nästan omöjlig att få bort, det hjälper inte med fysisk aktivitet och det var just den sortens ångest som jag fick när jag var hos Ivan. När jag får den typen så är det bara till att invänta tills man blir så angripen att minnet blir utmattat helt så jag har glömt eller förtränkt allt. Jag har många gånger funderat på vad dom sa till sina främmande om den tråkiga farbrodern som inte gav sig av. Kanske dom sa, vi sa ju att vi skulle ha främmat och än då så gick han inte
Nästan lika retfullt var det när jag sprang runt växjösjön en gång och det var ett par som var så snälla och stoppade mig och undrade hur jag mådde. NÄr dom frågade hur många barn jag hade och hur gamla dom var så mindes jag inget. Det var oerhört retfullt för jag fick inte tillfälle att redogöra hur det var och jag kunde naturlligtvis inte gå igenom allt för att göra mig förstådd så vi skildes med att jag gett dom det intrycket att jag var så förkalkad och gömsk. Det finns fullt av goda och hjälpsamma människor och jag tror att just i sverige så har vi dom hjälpsammase människorna på jorden, Det är inget som jag hittar på för det är andra som säger det, jag läste en insändar som en norrman skrivit och som sa att när han frågade efter vägen så var dom så hjälpsamma och ville förvissa sig om att han kom rätt väg, så han sa att det skulle dom aldrig göra i norge och ändå så är det väl inte så stor skillnad på sverige och norge tror jag. Jag är glad för att jag är svensk för då får jag vara hur hjälpsam som helst och det kan inte missuppfattas.
Nu har det nog blivit för mycket så det finns nog ingen som har tålamod att läsa allt så jag för kanske forsätta en annan dag, eller natt kanske för det är helt mörkt så det är nog natt

Utan förhandsgranskning blev det